Änglamammaforever

Jag är så trött på att aldrig kunna sova som normalt folk, jag är så trött på att jämt vara trött, påsarna under ögonen är ju inte direkt diskreta som ni ser på denna bild...framförallt är jag trött på att somna på en kudde våt av tårar, varför kunde det inte vara annorlunda? Varför kan det inte vara som förut? Varför ska man behöva begrava sitt barn...tänk er tanken att idag är sista dagen ni får träffa ert barn...Tanken är så svindlande att den inte ens går att tänka, inte sant?! Det livet lever jag, jag får aldrig mer se Anthony, och än idag kan jag inte ta in den tanken...det går bara inte...

1 år sedan du begravdes,så det är 1 år sedan jag fick ta i dig, sista gången jag klappade din kind var på dagen då vi jordfäste dig. Du låg i din vita kista och såg så lugn ut...du såg också väldigt lång ut och du var omsluten av saker vi lagt i kistan hosdig...Du har din svarvita hund med dig, den du fick som liten, brandbilar eftersom du ville bli brandman, du har din personliga hälsning från Anders Svensson,och du har en guldfotboll, du har godis och du har foton på oss...Om du ändå slapp vara där du är...vi saknar dig så... Grattis på namnsdagen...Love you.../Mamma...

Jag kan inte hantera saknaden, dagen har verkligen gått i sorgens tecken, jag blev så smärtsamt medveten när jag fick de fina breven med posten...jag är så glad att jag fick dem, men det var överväldigande att läsa dem...Jag vet, bloggen är rätt svart just nu, men det är så mitt liv ser ut...saknar dig Anthony, älskar dig Leo...

I ett försök att uppbringa några som helst vårkänslor, så har dessa pippigula O.M-strumpor införskaffats...Det är nog nästan utan att ljuga första gången jag äger något så gult i klädväg. Nåväl,det är ju faktiskt snart påsk...tack för att du inhandlade dem åt mig S...På tal om våren, känns sjukt fel att möta den utan Anthony, igen...Why?

Lördagen har varit en trött dag...men vi har iallafall varit på loppis, det blev en xylofon till barnen på jobbet, garner till Leos nya vävram och sen tjatade han till sig en megafon, vet inte hur jag tänkte när jag svarade ja till det, nu har jag hursomhelst huvudvärk delvis pga av den...Men Leo är nöjd iallafall, det som räknas...

Jag överlever bara,men jag lever inte...elefanten har ett grepp om min bröstkorg, och jag vet inte hur jag ska få honom att försvinna...hur länge ska saknaden ta över hela ens existens. När får man bli som man var förr igen...jag undrar det...

Råkade stöta till leos ljuskonstruktion så den gick sönder...så han fick ge sig på en ny design...

Älskad&Saknad

Fortfarande är det så oändligt svårt att förstå...

Ja det går ju en del värmeljus här och i väntan på användning bygger Leo pyramid, som jag INTE får städa bort...

Jag tänder det där ljuset i fönstret, ljuset som ska få honom att hitta hem...men han hittar ju aldrig hem, han kommer ju inte..jag står i detta fönster och kommer på mig själv att titta efter honom, kommer där inte en lockhårig grabb på cykel? Är inte allt det här bara en dålig dröm? Men så vaknar jag ur mina tankar, och blir smärtsamt medveten om att detta är mitt nya liv, ett liv jag aldrig önskat, ett liv ingen annan vill leva...ett liv jag tvingats in i...Jag går in till Leo, rättar till ben, armar och täcke, stör honom lite extra för att få höra honom. Lycklig för att han finns till men olycklig för att hans bror togs ifrån oss alldeles för tidigt...Är detta livet?

Gympaskorna är nu framme och på Leos fötter, men var är våren egentligen? Vill att det ska bli varmt och gott, så att man kan göra det fint på graven, och så att man kan sitta hos Anthony i timmar...jag saknar honom....

Idag har det blivit en promenad i hamnen i solen. Leo har kastat macka tillsammans med sin kompis. Just på denna plats befann vi oss nyår 2007 om jag minns rätt, vi stod där för att se Gp-fyrverkerierna bra...Jag var så nojjig över att något av barnen skulle trilla i älven, en medmänniska uppfattade min stress, så hon hjälpte mig helt enkelt...hon stod hela tiden och la skyddande händer på Anthonys axlar...det var snällt gjort, och det lugnade mig...jag bloggar inte lika flitigt just nu, jag vet att några undrar vart jag tagit vägen...Det är bara så att jag är väldigt trött...Sorgen och saknaden efter Anthony har tagit överhanden, och energin är som bortblåst...men jag återkommer...

Idag kom Leo hem med en underbar kudde han har sytt i slöjden, detta är hans första verk från sy-slöjden som han tar med sig hem.Så nu har han både Anthonys kudde och sin egen i sängen...Vad bokstäverna står för? Anthony, mamma och Leo...för Leo var det viktigt att Anthony kom först...fina lillebrorsa...

För snart ett år sedan satte jag på dig ett likadant armband, för ett år sen från idag fanns du fortfarande hos oss och livet var oförändrat, men om några dagar är det dagen som förändrade livet...om några dagar, ja redan imorgon är det resten av mitt liv utan min förstfödde, fortsättningen på Leos liv utan sin ledsagare. Tanken är fruktansvärd...