Änglamammaforever

Jag lever som i en bubbla
som jag inte kan ta mig ur
där döden bak min axel 
ständigt står på lur


Jag ställer döden frågan
vad vill du egentligen mig....

 

Dessa ord hade jag börjat skriva i ett utkast men inte publicerat...Sådana känslor det river upp. Dagen idag har varit bara skit nästintill rätt igenom. Ruinens brant. Julledigt från jobbet några dagar och jag hinner känna efter, känna smärtan som aldrig förvinner och saknaden och sorgen efter det som aldrig blev.... Svackan har egentligen pågått länge men jag tror jag är ganska bra på att dölja hur jag mår, det är bara det att till slut blir det bara nog....

 

Jag saknar honom,jag saknar honom så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och jag känner mig så himla ensam fastän jag har så fina vänner, nära och kära....Jag känner mig helt slut. Och så himla trött....

Jag har inte sedan jag var i 10-årsåldern gillat julen. Så för mig har det inte varit ett tillfälle att längta till, en vecka att äta julmat hysteriskt, det har heller inte varit en lockelse att springa på stan den 23 december för att hitta de där sista klapparna tillsammans med tusentals andra människor. Visst, jag köper julklappar, för det hör till, men jag är klar med alla innan höstterminen i skolan börjar, julmat äter vi inte för vi har skapat vår egen tradition. Och vissa år innebär traditionen även att lligga på en sandstrand på julafton....kanske har vår typ av firande under alla år gjort att det blir ytterst lite lättare att överleva julen. Men gudars så mycket jag ändå saknar Anthony, så vansinnigt mycket...hoppas ni får en fin jul, ta vara på varandra....

Det sägs att tiden läker alla sår, men så är det ju inte. Och så talar bara den som inte har varit med om en tragedi likt den jag behövt vara med om. Så tänker iallafall jag. Jag läker aldrig, jag kan hantera sorgen på ett annat sätt, ett sätt som kanske inte är bättre för mig, men för omgivningen. Omgivningen kan så ofta bli illa till mods, man vet inte vad man ska säga eller göra. Därför styr jag när jag visar min sorg, på gott eller ont. Många gånger på ont tror jag. Jag har haft en lång period då jag har mått som en påse skit, men inte många har vetat det, och det är ju inte heller så att många frågar heller. Det har gått så lång tid nu, man ska ha kommit en bit på vägen. En redig bit på vägen, men jag känner det som att jag stampar på samma ställe vissa dagar. Ingen vet hur jag har det just nu, eller iallafall väldigt få, för man bemödar sig inte att fråga. Det känns som ett svek. Ett svek mot mina känslor, ett svek mot minnet av fina Anthony. Gud vad jag saknar honom....