Änglamammaforever

Tiden bara går och går, fast ändå står den still... I perioder vet jag knappt vad jag ska ta mig till, det känns så långt tills vi får ses igen. Men jag vet ju innerst inne att jag faktiskt måste fortsätta kämpa, jag har ju en son på jorden också...Jag funderar på vart han befinner sig nu i sin saknad efter Anthony, han pratar inte så mycket om det han varit med om, om den tragedi som ett barn inte ska behöva uppleva, men allt som oftast kommer det små minnen som han har tillsammans med sin storebror, om våra resor,  eller om när de var ute själva på gården och lekte och Leo kom hem igen med bruten handled. Ofta tar han upp den där gången när de var ute i snön, Leo fastnade med sin hand på en lykstolpe på något sätt...Handen blev kall och Anthony tog då med honom in på pizzerian i närheten där han frågade om de fick värma Leos hand under varmt vatten på toa... Sådana där fina minnen tar Leo upp...Minnen som för honom är viktiga för att komma ihåg sin bror, för mig är de bara smärtsamma att tänka på....Jag undrar just när jag bara kan tänka på mina minnen och må bra av dem. Utan att få en klump i halsen som man måste svälja otaliga gånger för att få bort....Jag ser fram emot den dagen...Gud vad jag saknar honom, precis varje minut och sekund av mina vakna timmar...