Jag överlever bara,men jag lever inte...el...
Jag överlever bara,men jag lever inte...elefanten har ett grepp om min bröstkorg, och jag vet inte hur jag ska få honom att försvinna...hur länge ska saknaden ta över hela ens existens. När får man bli som man var förr igen...jag undrar det...
Styrkekramar i lass kommer här....Kom ihåg att du får några veckor sedan gjorde en hel del "vanliga saker". Att det känns som om du gör bakåtsteg nu är inte konstigt. Det går trappstegsvis - man vinglar bra länge på ett trappsteg innan man är redo att kliva upp på nästa.Ibland vinglar man och tar ett trappsteg bakåt. Var inte rädd för det...du var bara inte redo just då. Du fick en försmak va vad det mer "vanliga" skulle kunna vara - ha tålamod med dig själv och vet att snart, snart är du där igen.
Lördagskramen till fina dig från mig
Det är så jobbigt Maria,vet hur du känner.Visst kan man hantera saknaden lite lättare när åren går men den djävliga saknaden......är så jobbig när man börjar att gå igenom varför...3 år har gått sedan Simon lämnade oss,men......ibland tar tårarna över ..därefter orkar man planera för lite roliga saker.Krama om varandra du och Leo ifrån oss.Kia och Leif
