Änglamammaforever

En dag i skolan för 1.5 månad sen, så hade det vart konflikter mellan dig och några andra barn, den dagen slutade jag tidigt på jobbet, så jag gick in i klassrummet och var med dig tills du slutade, tillsammans gjorde vi denna då du hade bildlektion, jag klippte och du klistrade, längst ner i hörnet skrev du sen Anthony o Mamma. När fröken höll upp den för klassen blev du så stolt, så stolt....Jag vet att jag många gånger inte hade tålamod med dina humörsvängningar och blev arg, och jar är så ledsen för det min fina pojke...Men jag älskade dig alltid,jag hoppas du vet det...Du var en sådan toppenkille...på alla sätt...du var så hjälpsam, tog hand om din lillebror, hjälpte mig med allt möjligt hemma, och du klagade nästan aldrig, du var en fin och omtänksam pojke som försvann alldeles för fort från oss, det var ju inte såhär det skulle bli...Vi hade så mycket planer...så mycket vi pratade om att åka till London med Sara och Hugo, vi skulle till bulgarien på sommarlovet, ni var ju ena riktiga globetrotters du och leo...du skulle börja få veckopeng varje fredag istället för att äta godis, popcorn skulle det istället bli på fredagar för din del...Men mamma ställer in popcorn till dig varje fredag ändå och i din sparbössa lägger jag din veckopeng. Häromdagen bakade leo och magnus kanelbullar, det står en på din plats också och väntar...

Idag var jag till graven tidigt tillsammans med Anna-Cecilia som är mamma till Ludwig, vi satte påskliljelökar och jag satte även dit en groda i cellofan, du kallades ju grodan när du låg i magen...kanske kommer jag förbi ikväll igen med pappa, annars kommer jag imorgon igen...

Kärlek i massor, jag älskar dig tusen varv runt jorden och tillbaks igen....

Ännu en dag att vakna utan dig, utan att få göra frukost till dig, utan att få plocka ner två eller tre frukter i din väska för att du troligtvis inte kommer vara så glad i skolmaten idag, ännu en dag att bara skicka iväg ett barn till skolan, smärtan är fortfarande så obeskrivlig. Hur kunde detta hända just mitt barn?
Varför?

Bilden är tagen i Bulgarien, vi var ju där i somras i två veckor, hade all inclusive och det du åt varje måltid var pommes frites, du tyckte det var så gott, jag minns när du tappade en tallrik i restaurangen och det dånade, du ville helst krypa under en stol, vid ett annat tilfälle blev du magsjuk och spydde framför baren i restarangen i ett försök att springa till toaletten, det tyckte du med var så pinsamt och vi skojade ofta om det.På bilden åker vi tåget som gick genom hela Albena, vi tog det ibland för att vi var lata ochinte ville gå, ibland för att se oss omkring, vid ett tillfälle fick vi se tigrar på nära håll när det var en cirkus i stan...du älskade ju tigrar....Och jag älskar dig.....

       Var till graven idag igen, som alla dagar, jag längtar hela dagen efter att få åka dit men får ångest av att åka därifrån, känns som jag lämnar dig helt ensam. Jag tänker tankar som att du fryser, varför tog jag på dig dina älskade fotbollskläder istället för att ta på dig ordentligt, som tur är har du Leos mössa på dig, han ville behålla din istället som minne, ni hade ju likadana...Fryser du där nere? Bara tanken att du ligger där nere skrämmer mig...Alla säger att det är bara ditt skal och att du är i himlen, men för mig är det ju du som ligger i kistan. Jag får sådan ångest att jag inte får se dig mer, pussa på dig, smörja dina torra läppar, innan begravningen hade jag åtminstonne det...nu har jag inget....Önskar du kunde komma tillbaks och göra mig hel igen...Jag saknar dig.... 

Ballonger till dig mitt lilla hjärta...vi släppte hjärtanballonger på din begravning, mamma släppte den första och sen följde ca 60 andra ballonger direkt efter, det var så vackert, så värdigt. Leo tror de har svävat till Spanien, det låter fint tycker jag...hoppas du har varm sand mellan tårna, plockar snäckor och stenar som du brukade på våra resor och har tillgång till allt möjligt mumsigt att äta...
När vi släppte ballongerna försökte jag tänka att vi släppte dig fri, så att du kan få frid i din själ...

Jag älskar dig för evigt....glöm aldrig det....

Titta på detta otroligt vackra foto, tack Emma för att du fotade, detta är deffinitivt min favorit.

För er andra som inte var med så är det en del av vårt hjärta från mig och Leo, kyrkan var supervacker med alla levande ljus, men lade ni märke till att ett av alla dessa hade slocknat, är det ett tecken?

Idag har jag pratat med en mamma från en förening VSFB-Vi som förlorat barn, det kändes skönt att prata med någon som faktiskt förstår precis vad man säger och menar, även om man ju inte vill önska ens sin värsta fiende vad som hänt. Ingen männiiska ska behöva gå igenom något sådant...Vi pratade i nästan 2 timmar och jag förstår inte vart tiden tog vägen....ska såsmånigom börja gå deras möten som de har också på den föreningen...kanske kan hjälpa en....

Men en sak som verkligen inte hjälper just nu är att jag fortfarande får blombud, jag förstår att ni gör det med välmening, men jag mår mycket dåligt av att bli mer påmind än jag måste varje dag...Så tack för omtanken, men köp hellre en bukett till Anthonys grav eller sätt ett lljus om ni har vägarna förbi....

Idag var vi förbi graven med fler blommor och ljus, beställde gravstenen och sen bort och snacka lite med Ursula på begravningsbyrån. Fick äntligen fatt i Anthonys fotbollströja. Nummer 3 på ryggen för att det var mamma lyckonummer, så fint av min lilla  kille...hade jag ingen aning om att han ville ha den av den anledningen utan det var en lagkamrat som sa det på älsklingens minnesstund i klubbstugan....

Har idag handlat supervackra fotoalbum, ser ut som sådana lite dyrare från nån ateljè ...men icke...dessa var på rea i frölunda så vi slapp bli ruinerade...så nu blir det till att sortera foton på ädelstenen som numera bor i mitt hjärta

Nä nu får det vara slut för dagen....Sov med änglarna min lilla vackra!

Är du en av tusen små, är du han dom väntat på, du mitt lilla barn en ängel givit namn, är du jordens dolda skatt....



Mamma saknar dig....

Fina Sophia som förlorat sin bästa kompis, vad länge du målade på Anthonys kista, så fint du gjorde, och så sorgligt det var att se...det sticker i mitt hjärta när jag ser dig eftersom ni var så nära, måste lära mig leva med det, men det kommer att ta tid.....Anthony finns hos dig ändå, han tyckte så mycket om dig, han blev alltid så glad när vi skulle hem till er...Ni möts igen...

Idag bär det av till Ikea, jag måste köpa förvaringslådor till alla dina kläder, skor och leksaker, ska ställa in det i garderoben...andra minnessaker som teckningar, saker du gjort i slöjden och annat får vara kvar framme sålänge i någon fin minneslåda, en låda jag kan plocka fram och titta i ibland tillsammans med lillebror....Igår när vi var på freeport och köpte flera par skor väldigt billigt, så hittade jag ett par addidas i blåvitt, dem hade du älskat, gick å tittade på hoodtröjor att ha till vintern, hittade en fin men tänkte att denna kan ju inte Leo ha eftersom han är så rund om magen, men Anthony passar den ju...sen kom jag på mig själv....Likadant säger jag fortfarande "dem", fast nu är det ju bara en hos mig som jag kan se, den andre är inom mig....Mamma vill så gärna ha dig tillbaks, vill inte ha det så här...får sån ångest ibland så jag vet inte vart jag ska ta vägen....Tänker fortfarande på begravningen, hur vacker men otroligt sorglig den var...ska beskriva den närmare någon dag när jag orkar...
Här är ett foto på den affisch som vi i sista sekund fick tag på och kunde stoppa ner minutrarna innan vi lastade in din lilla kista...du visste ju att vi gått i skolan tillsammans, jag och Anders Svensson, och tyckte det var dumt av mig att jag inte tog nån autograf när jag väl hade träffat honom ibland och pratat en stund...Men nu min fina så har du din autograf....Den ligger på din vänstra sida nära ditt huvud, visa den för de andra änglabarnen så blir de nog imponerade....Mamma älskar dig, kan inte säga det tillräckligt många gånger...Kommer alltid älska dig, glöm
aldrig det...Puss min fina.....
Ps...Tack så mycket för hjälpen Anders....

Fick en vacker dikt.....


Min mamma är så stark,
det säger faktiskt alla.
Men i ensamhet om natten har
jag sett hennes tårar falla.

Under sömnlösa nätter
kommer jag tassande på tå.
Hon vet inte att jag är där
för att hjälpa henne förstå.

Lika ändlöst som strandens vågor
och hennes smärta...
Jag vakar över min starka mamma
som alltid bär mig i sitt hjärta.

Hon bär ett leende,
ett leende som hon tror döljer.
Men genom Himlens dörr
ser jag tårarna som följer

Min mamma försöker hantera döden
för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet
att det är den enda möjlighet hon har.

När jag vakar över min starka mamma...
genom Himlens öppna dörr
försöker jag förklara att änglar skyddar mig
nu så som hon gjorde förr.

Men jag vet att det inte hjälper
eller lättar bördorna hon bär.
Har du möjlighet, gör ett besök...
och visa att du håller henne kär.

Vad hon än säger...
hur hon än mår.
Min starka mamma har ett hjärta,
för alltid fullt av sår.
 

 

Mamma saknar dig, och Leo grät många tåraröver dig igår, han var helt otröstlig, så sorgligt att se...Du ska ju såklart vara hos oss...Jag hoppas du finns här ändå....Puss

.....är snart till ända....Begravningen ägde rum idag, klockan halv åtta var vi iväg till kapellet och lastade in honom i pappa G:s bil....Sen bar det iväg till kyrkan...Bilen hade siden snören som täckte bilen, på ena sidan i svenska färgerna och på andra i spanska...På varsin sida av bilen satt det även fast en svensk och en spansk flagga. Svarta stora rosetter på backspeglarna i siden på ståltråd var det också...När vi kom till kyrkan så började jag gråta bara av åsynen av alla vackra blomarrangemang från alla...bilder kommer senare...sen den lilla kistan som bars in...Så himla otroligt sorgligt...Vissa delar kommer jag inte i håg riktigt,men allt finns som tur är inspelat...Jag är så glad att jag klarade av att läsa de dikter jag hade tänkt,vacker sång från Johan, Loulou och Peter blev det oxå...Och det var så stämningsfullt och högtidligt när vi körde runt 30 bilar på rad från kyrkan till kyrkogården,alla med sina blinkers påslagna men det var också väldigt sorgligt...Men värst var att se honom sänkas ner i marken, veta att thats it liksom....Lade i lite extra saker i kistan i morse och fick smörja hans torra läppar ännu en gång...han var så fin...inte så mycket förändrad förutom att han var lite grön på ögonlocken....Min älskade fina, det var också vackert när alla släppte upp ballonger i skyn, jag släppte den första och sedan släppte resten av alla sina, vi släppte dig fri älskling, så att du kan få lugn i din själ nän gång, vackra pojke....nu är jag så trött så trött och ska ta en insomningstablett och gå och lägga mig..skriver mer imorgon....
Tack alla som var med denna dag och som hjälpt mig utföra alla mina idèer...Jag är mycket tacksam....




Bilden är tagen i bulgarien och omgjord av några fina människor som vi träffade på Gran Canaria förnågra år sen....visst är den vacker.....?
Mamma älskar dig av hela sitt hjärta....

....för hur ska jag kunna beskriva det? Det var bara 3 veckor sedan mitt hjärta lämnade oss, älskade fina Anthony...Så självklart mår jag inte bra, framför mig gapar en avgrund och jag står där och vippar på kanten. Inom mig är det som en orkan, kan aldrig känna något lugn. Hjärtat klappar emellanåt så hårt att det känns som det sitter utanför kroppen. Hjärnan hänger vissa dagar inte med, jag har svårt att minnas vilka som vart här, minns jag det så minns jag inte när. Men jag vill tacka mina vänner och nära/kära som ställer upp...Jag är jättetacksam även om jag inte alltid har orken att vara trevlig nog att tacka. Vad jag är mest tacksam för är att ni som bryr er hjälper Leo så mycket så att det blir så vanligt som möjligt. Även om man nu även kan börja märka
att Leo är lite ur balans


Begravningen närmar sig och jag känner mig mycket stressad inför den dagen, kommer det kännas som en lättnad eller kommer jag tappa fotfästet där vi avgrunden? Känner mig så ledsen, så ledsen....Jag saknar mitt förstfödda barn, tänk att få lära känna honom i så många år och sen rycks han bara bort, det är så fruktansvärt.
Dagen innan spelade han handboll med några i klassen, han hade så roligt och jag är glad att jag och Leo följde med trots att Anthony tyckte att det var mindre viktigt...Han var riktigt grym i handboll och jag skulle dagen efter kolla upp möjligheterna till att börja spela för Bk Heid, där jag själv som ung spelade. De åkte ut precis innan final och Anthony ville vara kvar för att se det sista. Som kvällsmat hemma önskade han sig leverpastejmacka med gurka, så det gick jag och Leo och inhandlade. Anthonys kommentar efter uppäten macka var "Mmm, vad gott det var mamma, detta vill jag ha till frukost". Nu blev det inte så, och det är så sorgligt. På söndagen skulle vi har vår alldeles egna dag som vi har en gång i månaden, då han får ha mig alldeles för sig själv utan att behöva bråka om uppmärksamheten med lillebror. Vi skulle gått och sett Farsan på bio, men nu blev det inte så heller...

Längre fram så ska vi på fredagar börja införa tacos som mat, dels för att fredag var hans favvodag, dels för att han älskade tacos. Då kommer vi tända ljus och tänka på honom lite extra....

Fy vad jag saknar honom nu när jag skriver detta...känns verkligen som det fattas någon...och det gör det ju....

Mamma älskar dig-nu får du bo inom mig igen precis som du gjorde innan du kom till denna orättvisa värld....

Mamma saknar dig något oerhört, fina fina du....

Vad jag önskar att du kom tillbaks till mig, om jag bara fick göra gröt till frukost igen, om jag bara fick kamma dina ostyriga lockar, om jag bara fick ta fram dina fotbollskläder igen, om jag bara  fick hålla om dig igen...då vore jag lycklig.
Jag älskar dig mitt hjärta, för alltid.../Mamma

Anthony 18/12 1999 - 4/3 2010

Mamma älskar dig och saknar dig så, vi ses igen när tiden är inne...
Hoppas du har det bra där du är, spelar fotboll hela dagarna, äter tacos och är oändligt glad...
Kärlek.....