Tisdag
Ja just det....jag är en änglamamma nu...börjar förlika mig med tanken fast ändå inte....Dagen idag har nog vart den bästa hitills, men dagen är inte slut ännu så vi får väl se...Startar i och med detta ännu en blogg...den andra känns som om den för vänta ganska länge till, känns helt fel att skriva på den i dagsläget...Nu är det alltså snart 3 veckor sen min fina 10 åring bara lämnade oss i sömnen, en vanlig torsdag...Tycker fortfarande det e alldeles ofattbart...Vissa dagar känner jag att jag kommer klara mig...vissa dagar känns det som om jag drunknar...Och det känns som jag vill drunkna på riktigt, lämna över mitt liv till någon annan. Ibland känner jag att jag bara allra helst vill vara med min fina älskling som nu ligger ensam och kall i sin kista...känns så hemskt, så hemskt...och stackars lillebror som mist sin beskyddare i skolan...jag hoppas han fortfarande beskyddar honom i form av en skyddsängel....
Jag är en änglamamma, men jag önskar jag inte vore det.....
Kram Maria! Vi är många som tänker på er alla!
tänker på er massor!!! kram på dej!
åh va fint att få ta del av dina tankar, Maria. Tänker på dig och Leo och önskar så att jag kunde ta din smärta, om så för en liten stund...om jag bara kuynde trolla! Stor kram
Tessan
Fint skrivet Maria. Varje gång jag tänker på er stannar livet upp för en stund och jag försöker skicka styrka till dig och Leo, och så ber jag Anthony att vaka över er. Kramar <3
Massor av tankar till dig o Leo och hoppas att ni orkar ta en dag i taget. Hoppas att denna blogg kan ge dig styrka åter, det brukar hjälpa att skriva av sig men det är inte så lätt när man är ledsen.
Önskar jag kunde hjälpa dig på något sätt...
Håller om
Massor av styrkekramar till dig och till lillebror Leo. Man önskar man kunde ta er smärta för en dag, men det går ju inte.
Kramar från Cattis
Va vackert Maria.. du kommer att hitta styrkan att gå vidare... och Anthony finns med er hela tiden bara att ni inte kan se honom..men visst finns han bland er..och för Leo i skolan... tusen kramar till dig o Leo..tänker på er jämt..
Hej vännen, vi tänker och lider med dig, vi hörs igen när du känner du orkar och vill.
Jätte kramarna från mig och Benny
läser och gråter om vartannat. du e stark, Maria, det har livets hårda skola lärt dig,då du så många gånger tvingats gå igenom tunga saker. Håller hårt om!!! Leo har en stark mamma, tack vare dig kommer han så småningom bli en tuffing han oxå, precis som sin bror! Massa kärlek till er Kram Tessan
Har följt dig på avstånd genom syster N....O vill bara att du skall veta det...
Det är så ofattbart när ett barn går vidare. När en förälder måste följa sitt barn till den sista vilan....orättvist...jo....men någonstans långt bortom vår horisont finns en mening. En mening som vi inte förstår nu, som vi inte kan förstå nu...för vår värld är så begränsad till här och nu....Ber att du en dag får svar...att Du en dag förstår...Vad Anthony skulle göra som var så viktigt att han var tvungen att lämna er så snart.
Den dagen kommer du att vara stolt....över din son...över att ha fått vara en del av det han är...att ha fått vara med på hans resa...
Men visst önskar vi att vi kunde få svaren här o nu...kunde förstå det obegrip bara i att ett barn lämnar oss...
Tänker på Dig, ber för dig o skickar en stor varm kram till dig...från en mamma till en annan mamma.
Jag är en änglasyster, vilket vackert ord! Förlorade min lillebror i en drunkningsolycka när han va 2,5år. Han skulle vattna blommor och föll i en vatten tunna,medans min pappa gick in i huset i ca 2min. Funderade mkt på varför? Man ältar fram o tilbax, om man hade...? han jag gjort si el så...? En naturlig process i sorg arbetet, kanske? När jag sj fick barn så var det som allt kom tillbaka på nytt, man förstod plötsligt vad det var som ens föräldrar verkligen hade gått igenom, då kom en ny sorg och nya tankar...panikartade tankar på mitt barn, plötsligt rädd för allt?? Ständig kamp mellan mitt panik inre, och att jag måste låta Isaac utforska världen! Människan är så stark, mkt starkare än vad man någonsin kan tro, det är så fascinerande tycker jag, hur människor reser sig ur dom värsta tragedier! Min mamma och jag pratar ofta om min bror samt allt som hände i våra liv efter det som en stor sorg våg som svepte över oss och drog med sig så mkt mer än bara min bror! jag blev liksom ensam utanför detta hemska som hade hänt min a föräldrar, som jag på något sätt hölls utanför, antagligen för att "skydda" mig, men idag vet vi att det va fel att göra så! Idag flera år senare så brukar vi säga att det var meningen att Gud skulle ta min bror just i det ögonblicket och att det är bestämt sedan länge när var och ens tid är ute, på denna jord! men vi vet att han är med oss hela tiden, det är vi säkra på..;) Att tiden läker alla sår stämmer inte riktigt här, men med tiden så lär man sig att leva med sorgen.....
