Änglamammaforever

 

Finns där en Gud? Jag har många gånger svårt att tro det...

Jag lever som i en bubbla
som jag inte kan ta mig ur
där döden bak min axel 
ständigt står på lur


Jag ställer döden frågan
vad vill du egentligen mig....

 

Dessa ord hade jag börjat skriva i ett utkast men inte publicerat...Sådana känslor det river upp. Dagen idag har varit bara skit nästintill rätt igenom. Ruinens brant. Julledigt från jobbet några dagar och jag hinner känna efter, känna smärtan som aldrig förvinner och saknaden och sorgen efter det som aldrig blev.... Svackan har egentligen pågått länge men jag tror jag är ganska bra på att dölja hur jag mår, det är bara det att till slut blir det bara nog....

 

Jag saknar honom,jag saknar honom så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och jag känner mig så himla ensam fastän jag har så fina vänner, nära och kära....Jag känner mig helt slut. Och så himla trött....

Jag har inte sedan jag var i 10-årsåldern gillat julen. Så för mig har det inte varit ett tillfälle att längta till, en vecka att äta julmat hysteriskt, det har heller inte varit en lockelse att springa på stan den 23 december för att hitta de där sista klapparna tillsammans med tusentals andra människor. Visst, jag köper julklappar, för det hör till, men jag är klar med alla innan höstterminen i skolan börjar, julmat äter vi inte för vi har skapat vår egen tradition. Och vissa år innebär traditionen även att lligga på en sandstrand på julafton....kanske har vår typ av firande under alla år gjort att det blir ytterst lite lättare att överleva julen. Men gudars så mycket jag ändå saknar Anthony, så vansinnigt mycket...hoppas ni får en fin jul, ta vara på varandra....

Det sägs att tiden läker alla sår, men så är det ju inte. Och så talar bara den som inte har varit med om en tragedi likt den jag behövt vara med om. Så tänker iallafall jag. Jag läker aldrig, jag kan hantera sorgen på ett annat sätt, ett sätt som kanske inte är bättre för mig, men för omgivningen. Omgivningen kan så ofta bli illa till mods, man vet inte vad man ska säga eller göra. Därför styr jag när jag visar min sorg, på gott eller ont. Många gånger på ont tror jag. Jag har haft en lång period då jag har mått som en påse skit, men inte många har vetat det, och det är ju inte heller så att många frågar heller. Det har gått så lång tid nu, man ska ha kommit en bit på vägen. En redig bit på vägen, men jag känner det som att jag stampar på samma ställe vissa dagar. Ingen vet hur jag har det just nu, eller iallafall väldigt få, för man bemödar sig inte att fråga. Det känns som ett svek. Ett svek mot mina känslor, ett svek mot minnet av fina Anthony. Gud vad jag saknar honom....

 

 

Imorgon är det 5 år sedan jag såg dig Anthony, 5 år sedan som på ett sätt känns som de har gått fort, samtidigt som det har gått en evighet. 5 år sedan jag fick krama dig och höra din röst och 5 år sedan jag fick laga mat till dig...men jag är idag 5 år närmare dig. Fan vad jag saknar dig...

Ligger och tittar på kvalitetstv såsom Paradise hotell och kan inte låta bli att tänka att det borde vara du som kollar på det istället för mig, det och BB. Jag tänker på dig...hela tiden...

 

Förra veckan gjorde jag och leo en resa, en resa på endast en dag förvisso och som bara gick till Malmö...vi hade det så himla mysigt...vi cyklade mycket, gottade oss, åt en lång hotellfrukost...det är så fint att få umgås med Leo...han är så speciell...Men på tal om resor, den resan vi har hitills har gjort, den har varit den  tuffaste jag någonsin har gjort, och troligen kommer att behöva göra...en ofrivillig resa som jag gärna hade sluppit att göra...jag saknar dig Anrhony...

 

 

Idag var jag till graven och vattnade, det blir ju så himla torrt när det är så varmt ute och nästan inga blommor klarar sig...jag tittade på fotot på stenen och kände att det riktigt gjorde ont inom mig. Det kändes som om hjärtat skulle gå sönder...jag insåg då att jag aldrig vågar titta på stenen för länge, på bilden. För då känns det son om man kastas tillbaks...som jag saknar dig Anthony...om du ändå kunde ana...om någon kunde ana.... Vi har varit utomlands tillsammans med mormor och vi var i USA för tredje gången...men som alltid så saknas det någon på alla bilder....så fel är det...och så orättvist...jag vet att jag skrivit det så många gånger förr...men det ÄR orättvist...vi saknar dig...

 

 

Om jag fick ha er båda här hos mig, då vore mitt liv komplett....

 

Det var alltid du, det var alltid du som var menad för mig...det var alltid du och Leo som skulle höra ihop...och det kommer alltid vara fel att ni splittrades...du är saknad, alltid älskad och aldrig glömd...finaste änglapojken Anthony....

Min sorg och min saknad går hand i hand...Jag sörjer det liv som vi inte fick tillsammans och jag saknar dig så att det gör så ont att det känns som att jag ska gå sönder...Stundtals tänker jag mycket på hur dagen ser ut när vi ses igen...Möter du mig på min väg då? Och senare, mycket senare så möter vi Leo när han kommer till oss. Jag önskar så innerligt, hela tiden, att man kunde göra om allt...Så att du fanns hos oss här i livet...Du fyller 15 i december, tänk om du kunde få göra det tillsammans med oss istället....Det är så himla fel och orättvist att du borta....Gud vad jag saknar dig...