Änglamammaforever

Jag vet att det inte var igår jag skrev, men ändå vill jag att bloggen ska leva kvar, den är ju som en slags dagbok över hur det är och har varit sedan Anthony lämnade oss...Just idag är en sådan dag, eller just nu är en sådan period som livet känns väldigt jobbigt att leva...Trots våren och solens strålar och trots att jag har en värdefull son till, trots underbara vänner som har fått fina barn som betyder mycket för oss. Trots alla trots, så känns det så väldigt svårt stundtals. Dagen idag har vi varit på bio, jag och Leo...Och mor slutet av filmen fick jag minnesbilder från när vi var på bårhuset, jag mindes den skräcken jag kände inombords. Skräcken över att det var på riktigt. Skräcken över att aldrig få se honom komma cyklande emot mig igen, eller att få köpa nya fotbollskläder igen. Skräcken att aldrig få kramar honom eller få säga att jag älskar honom...Nu vet jag att jag inte kommer att få göra det igen, han kommer inte cyklande och knackar på vårt köksfönster. Han kommer inte hem för att vända i dörren igen för att hänga med kompisar, trots att han inte hunnit äta. Jag kommer inte att få krama honom igen...Iallafall antagligen inte så snart....Så den skräcken jag kände då, den gör sig påmind även nu....Vi reser en hel del, kortare resor inom landet och längre resor som tex till Usa...Och varje gång så tänker jag på hur mycket det faktiskt fattas någon. Hur kan det vara meningen att man ska behöva utsättas för någonting sådant här? Och sedan bara fortsätta sitt liv, att allt bara ska rulla på? Det har gått 4 år sedan det hemskaste hände som jag någonsin har varit med om...Och väldigt sällan frågar någon mig nu hur jag har det, för jag borde ha det bra efter så lång tid, eller? Gud så jag saknar honom, det gör fysiskt ont...jag vill vrida tillbaks klockan, jag vill göra det nu...Men jag vet att det inte är möjligt....♥