Livet...
Jag tänder det där ljuset i fönstret, ljuset som ska få honom att hitta hem...men han hittar ju aldrig hem, han kommer ju inte..jag står i detta fönster och kommer på mig själv att titta efter honom, kommer där inte en lockhårig grabb på cykel? Är inte allt det här bara en dålig dröm? Men så vaknar jag ur mina tankar, och blir smärtsamt medveten om att detta är mitt nya liv, ett liv jag aldrig önskat, ett liv ingen annan vill leva...ett liv jag tvingats in i...Jag går in till Leo, rättar till ben, armar och täcke, stör honom lite extra för att få höra honom. Lycklig för att han finns till men olycklig för att hans bror togs ifrån oss alldeles för tidigt...Är detta livet?
Tyvärr Maria har våra liv totalförändrats.Saknaden....den där hemska,tomma saknaden.Har varit på vattengympa och när jag körde förbi Simons skola såg jag några av hans kompisar.Långa,fina killar med solglasögon....då brast det.Men vi måste fortsätta för vår egen skull och andras,mest för våra änglabarns skull.Anthony och Simon skulle aldrig acceptera om vi inte fortsatte våra liv så gott vi kan.Kram till er.Kia
