Under ytan....
♥Efter den tragedi vi har varit med om, förlusten av min förstfödde och saknaden efter honom, så har jag känt ännu mer att jag behöver ta varje tillfälle i akt att säga hur mycket jag älskar Leo. Man vet aldrig när det kan vara den sista gången jag säger det till mitt barn...
Inga bananer att skriva på, då får man ta till andra medel...
Sedan Anthony lämnade oss så har jag tagit över hans nyckel-telefonsladd...och lagt min lilla perfekta nyckel-plånbok på hyllan. Nu är denna oranga sladd det nya perfekta för mig...
Igår satt jag och tänkte på alla gånger han gått hem från skolan själv och gått in i lägenheten, utan att dessutom aldrig slarva bort nyckeln, gjort sin egen mellanmålsmacka, gått ut och lekt med bästa kompisen en stund, eller gått och pantat flaskor för att sen kunna köpa något för pengarna. Flaskpantandet var hans uppgift, och sen fick han pengarna. Någonting som bara han fick göra. Leo skulle komma dithän tids nog också och få ta del av detta...Men nu var det Anthonys grej...
När jag satt och tittade på hans nycklar så fick jag syn på att han faktiskt har satt fast sina dagboksnycklar på knippan...Lilla gubben...mitt hjärta går sönder...
Du var så fin...du Är så fin...
♥
Jag tycker det är så fint det du gör med frukten..
Dessa små meddelande av kärlek <3
Tänker på er...alltid
Jag tänkte på dig och bananerna idag innan jag läste bloggen.
Idag är också en av alla sakna ihjäl sig efter Lova dagar.... gör ont ont ont.
Kram
Skrev Anthony dagbok?
Budskapen på frukterna är...underbara...
"massmis med"
Niklas
Du gör så fina saker, tänder ljus, ramar med foto i. Bananer med fina texter Nu påsen med text. Du är en underbar mamma. Kram
Tack för era fina kommentarer...