De obligatoriska ljusen...
Ljusen är helt nya, men ljuset längst ut vill bara inte brinna...Det för onekligen mina tankar till att ett liv har släckts alldeles för tidigt, Anthonys....
Jag saknar honom så sjukt mycket, mer än ni kan ana...Varje kväll tänder jag de där ljusen i fönstret, för att han ska hitta hem...Varje dag försöker jag tänka mig in i hur det skulle kännas om han satte sin dörrnyckel i dörren igen, jag tänker på hur glad jag skulle bli, och hur allt skulle kännas bra igen...Men jag kastas tillbaks in i verkligheten brutalt och inser att mardrömmen är sann, att den är min vardag nu....Jag lever den värsta mardröm en människa kan uppleva, och jag kommer aldrig att vakna ur den....
Hej Maria,
Det är med tunga fingrar över tangentbordet och tårar i ögen jag skriver detta meddelande..
Fick idag höra om det fruktansvärda och ofattbara som drabbat dig....jag beklagar verkligen....
Jag kan bara föreställa mig din sorg och hur du mått de senaste månaderna men det måste nog vara tusen gånger värre än det jag tror.
Min far gick bort förra året och saknaden och sorgen finnas alltid där men man måste lära sig att leva med den så gott det går..
Önskar att jag kunde göra något, hör av dig om något. Vad som helst gumman.
Ta hand om dig, många många kramar från mig
Maria,du vet att vi är fler som känner av den fruktansvärda saknaden som du har.Nämner Niklas,Kicki,Gertie.Anna-Maria,Moas föräldrar och många,många fler.Ta hand om dej och Leo,kram Kia
Svar på din kommentar. Meningen var att när jag fortsatte skriva i Kittys blogg var det för att beskriva hur livet fortsätter för Kittys djur och för mig i bloggen. Hur vi klarar av dag för dag.Det är därför det kommer in lite vad jag sysslar med om dagarna.
Sen har det blivit så att jag har skrivit av mig mina känslor och träffat andra i samma situation genom bloggen och det är bara ett stort plus.Du Maria, och alla ni andra hjälper mig att klara av dag för dag, med den värsta mardrömmen som kan drabba en förälder. Kram från Skåne
Du skriver så fint om din underbara och saknade pojke. Kram
Hej Maria, tycker så jätte synd om dig att du har det så svårt att komma dig vidare. Läste ett tips idag i tidningen om en bok med lite dikter och berättelser som hjälper till att sätta ord på den egna förtvivlan, o kan påminna om att andra gått samma väg o kommit förbi och fram. Här är en dikt ifrån denna bok. Så liten plats en människa tar på jorden mindre än i skogen. Så stort tomrum lämnar hon/han efter sig en hel värld kan inte fylla det. Bojen heter I den mörkaste dal-Ord av tröst (argument förlag) lite olika författare Bodil Malmsten, Bo Setterlind, Wystan Hugh Auden. Kanske den vore något för dig?? Ute och läser här hos dig varje dag, så jag är allt med dig, även om jag inte skriver så mycket.
Många kramar till er bägge från mig och Benny
Förstår precis det du skriver, ibland känns det som om Adriàn är på sjukhuset och kommer snart hem, men sedan inser man att han aldrig kommer att göra det, även om det snart gått ett år känns det fortfarande så overklig att han är borta. Många styrkekramar.
du är inte ensam. <3 vi delar känslorna, tankarna, längtan och allt därtill med varandra. Vi är ett - vi änglaföräldrar och tur i allt elände att vi kan ty oss till varandra, genom våra texter, ord, tankar och kommentarer. <3
imorgon måste jag nog baske mej ta tag i de där med väskorna och barncancerfonden. Jag kommer alltid på så mycket jag vill skriva men kan inte skriva allt på en o samma dag :-) oftast vill jag älta, men det här nog till.
kram
