Kyrktornet...
Leo är en vetgirig grabb som snart fyller 9 år...En dag stod vi utanför kyrkan tillsammans med en av prästerna, efter att vi varit inne och tänt våra dagliga ljus. Vi pratade om huruvida klockan på kyrkan var lika lång/hög som en vuxen eller ett barn. Hur långt upp kunde man gå och hur tar man sig upp egentligen? Igår fick jag och Leo möjligheten att få svar på våra frågor...
Där nere på bänkarna sitter mormor, det är för jobbigt för henne att ta sig upp för alla trapporna...
Leo har en idè att man kan svinga sig i kronorna för att komma från ena sidan till andra, som en apa...
Vet inte om det är världens bästa idè egentligen....
Kyrkklockorna var enorma, tillsammans vägde de ca 2 ton
Här skulle man inte vilja vara när de ringer var Leos kommentar....
Aldrig sett något liknande...
Genom denna luckan slängde vi ner confetti, vi skulle sedan se om mormor hade uppmärksammat detta nerifrån bänkraderna....
Det hade hon......
Där i cirkeln var luckan vi öppnade....
Riktigt högt upp var vi, både jag och Leo var lite rädda för höjden...
Tänk att allt är gjort för hand, för 120 år sedan...
Leo och prästen var ända uppe vid klockan, jag stannade några steg längre ner...
Förhoppningsvis är kanske höjdrädslan överkommen nu....
Vilken fin blogg du har!!
Tänker på dig och dina. Jag var förbi graven förra veckan det känns som det inte var så längesedan som vi släppte upp ballongerna i det blå...
Saknar dig och hoppas att vi ses snart! Nu har allt lugnat sig på jobbet, äntligen skickat in min PIM 3a och alla samtal är över! Så jag hoppas att vi kan ses igen snart, ni kanske vill komma ut till Fiskebäck nån fin dag, jag kan ju hämta er! Många kramar till dig och Leo!! Annika
Att du vågade gå upp?! Snällt att ni fick titta i allafall.
Ja de hade varit super kul att få träffa er också. Säg bara till när ni har tid =)
kram på dig
Det finns en plats
Det finns en plats, strax till höger om den tredje stjärnan från månen räknat,
där luften är fylld med fladdret av flortunna fjärilsvingar.
Där leker de små änglabarnen tafatt bland molntussarna.
Barfotabarn med brunbrända ben, glittrande ögon, lortiga tår,
skrapade knän och håret på ända.
På en sten vid stranden sitter en liten flicka och plaskar
med tårna i vattnet.
Hon vinkar glatt och säger "Jag möter er här sen!", tar ett skutt
ner från stenen och ansluter de andra änglabarnen
Hittade denna när jag googlade på lite dikter. Tänkte på dig när jag läste den. tror och hoppas det är så din pojke lever idag. En dag kommer ni ses och få leka tillsammans igen.
Kramar Sara
jätte fin blogg! vad tufft att få vara där uppe. får jag fråga vad prästen hette, för jag känner en präst som jobbar på den församlingen. han hade även hand om min mammas begravning.
Styrkekramar till båda inför morgondagen.
Tänker på er. Änglamamman.
vad fint det känns att veta att Lova rört människor som knappt känner oss personligen. Kanske det var hennes uppgift, att nå ut till människor, via sin mamma.
jag vet inte, jag vill tro att hon var något speciellt och inte bara slutade sitt liv för ingenting.
Kram...<3
