Saknad som aldrig ger vika....
Under gårdagen var vi hemma hos en av Anthonys bästa kompisar, han sov över hos denna kompis väldigt ofta och träffade honom nästan varje dag, de var riktigt tajta och fina kompisar...Igår var vi som sagt där, käkade pizza, och Leo och G spelade Ps2 och hade så roligt tillsammans...Det är självklart underbart att se Leo skratta som han gjorde men samtidigt så sorgligt, för det var ju Anthonys bästa vän, och det skulle ju vart han som satt där...Men jag hoppas han var där ändå och skrattade med dem, trots att vi inte kan se honom....
Idag har Anthonys andra bästis Sophia haft bowlingkalas, som Leo var bjuden på...Också här kunde jag känna ångesten krypa i mig, varför får inte Anthony vara med som alltid, varför ska han behöva fattas oss alla resten av livet...Det är så ofattbart, så onödigt och så jäkla orättvist....
Jag förundras över hur ens medmänniskor beter sig i exempelvis affärer, många kan vara direkt otrevliga, någon jag nyligen fick erfara...Vad vinner man på att hetsa mot andra människor? Den dagen när en tjej var så fruktansvärt otrevlig mot mig var jag inne i en butik för att köpa lite julklappar till min brors dotter och vår avlösare...Jag hade en riktigt dålig dag, det kändes tungt, jag var ledsen i mitt innersta...efter denna incident kändes livet inte direkt bättre...Men hon fick ju iallafall en urladdning så kanske mådde åtminstonne hon lite bättre sen...
Jag får panik av att snön legat som den gjort, jag har inte kunnat pyssla om graven som jag velat, och jag längtar tills jag kan få göra iordning där igen...
På lördag fyller Anthony 11 år i himlen, jag vill att han ska fylla här hos mig, som han gjort alla andra år...Vi ses på minnesstunden då, mina vänner.....
♥
Känns alltid skönt när du skriver något nytt Maria. Även om andemeningen lika självklart som sorgligt alltid är densamma...
"Massmis med"
Hannas pappa
Vi finns här, både nära och kära och vi okända.
Nej det ska inte kosta något. Följ bara anvisningarna så ska det funka.
Skicka gärna länk till mig sen så jag kan tända för din Anthony när jag tänder för min Tommie.
Styrkekramar från Tommies mamma, Lillan <3
TACK Maria för att du orkade besvara mitt mail.Vi håller kontakten.När du bloggar tänds ett hopp igen.Sov så gott i natt!Kram Kia
Ledsnaden kramar mitt hjärta hårt när jag läser dina ord. Det går inte att komma över att det är så orättvist och så fel det här. Dagarna går men det blir aldrig mindre sorgligt. Många styrkekramar. Vi ses på onsdag.
Massa kramar... Så sorgligt att läsa det du skriver.. <3
Nej den ger inte vika - men den kommer att leda dig vidare i livet. Alla människor som tar itu med sin sorg, även om man inte märker av det själv först, färdas den rätta riktningen. Livet kommer att öppna andra dörrar för dig, Maria. Dörrar du aldrig förr hade kommit på tanken att öppna, men som förmodligen kan bli bra för dig så småningom. Det där vägra jag sluta tro och hoppas på.
Kram Mia
Hur dog han ? :(
Jag tänker på dig, det vet du nog säkert redan! Men jag kan inte sluta. Du har den finaste ängeln Maria. Även om du inte vill ha det egentligen, han är så fin, så fin! Gråter bara jag tänker på det. VARFÖR? Varför ska små oskyldiga barn drabbas?! De gör så ont i hjärtat, så ont! Du är stark, glöm aldrig det!
Tänker på er.
