Änglamammaforever

Min mamma är så stark, 
det säger faktiskt alla.
Men i ensamhet om natten har
jag sett hennes tårar falla.

Under sömnlösa nätter 
kommer jag tassande på tå. 
Hon vet inte att jag är där
för att hjälpa henne förstå.

Lika ändlöst som strandens vågor 
och hennes smärta... 
Jag vakar över min starka mamma 
som alltid bär mig i sitt hjärta.

Hon bär ett leende, 
ett leende som hon tror döljer.
Men genom Himlens dörr 
ser jag tårarna som följer

Min mamma försöker hantera döden 
för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet 
att det är den enda möjlighet hon har.

När jag vakar över min starka mamma...
genom Himlens öppna dörr
försöker jag förklara att änglar skyddar mig 
nu så som hon gjorde förr.

Men jag vet att det inte hjälper 
eller lättar bördorna hon bär.
Har du möjlighet, gör ett besök...
och visa att du håller henne kär.

Vad hon än säger...
hur hon än mår.
Min starka mamma har ett hjärta, 
för alltid fullt av sår.

Älskade lilla Dante!

♥ YOU NEVER KNOW HOW STRONG YOU ARE UNTIL BEING STRONG IS THE ONLY CHOICE YOU HAVE.....♥

Har gått in i ett konstigt tillstånd som gör det svårt att se det positiva som ändå finns runt mig....jag har ju min underbara Leo, en fin mamma, fina vänner....Men ändå har jag svårt att se bortom det svåra som jag faktiskt fortfarande går igenom....Jovisst, det har gått två år, år som inte känns som två...År som emellanåt känns som en evighet...en hel evighet sedan var det jag fick hålla min förstfödde son nära mig...en hel evighet sedan var det sedan Leo fick retas och leka med honom...Men ändå så känns det som igår...Ska jag leva (om jag får vara frisk) så himla många år innan vi ses igen? Hur ska jag orka det? Hur?

Imorgon är det 2 år sedan det helt ofattbara hände, det som bara inte händer....Imorgon släpper vi heliumballonger vid Anthonys grav, och jag har bakat hans favoritkaka i vanlig ordning, kärleksmums...Det är ledsamt att baka denna kaka...Jag är ledsen, det är tungt....Att upprätthålla en fasad är tungt, och jag vet att min fasad rämnat på senaste, att jag inte kunnat hålla tillbaka....
Saknaden blir inte mindre....den blir inte det.....

♥

Nej...jag är inte tapper, och jag är inte stark....jag vill inte vara stark, jag vill inte bara behöva bita ihop, aldrig hinna eller kunna ta tag i min sorg och saknad efter mitt barn. Bara finnas, bara svara det som förväntas av en efter två år...Jag vill bara skrika, skrika tills jag inte har någon röst kvar och gråta tills tårarna tar slut...Men de tar aldrig slut, men en del av mitt liv tog slut...Just då....