Ledsamhet....
Så många gånger man gått här, denna smala väg där trädkronorna svajar ovanför oss...Träden går liksom ihop två och två och bildar en båge, omsluter oss...Ett ställe jag aldrig jag skulle behöva besöka som så relativt ung som jag är...Aldrig trodde jag väl att jag skulle behöva begrava ett av mina barn här...För tanken är ju så långt ifrån den verklighet man förr levde i....
När jag tittar på bilder, där Leo numera alltid är själv, utan sin storebror, så smärtar det fortfarande så oerhört mycket, och jag kan inte tänka på det utan att bli så ofantligt ledsen...Denna fina Leo som verkar så glad utåt men som inte är detsamma på insidan, som har nära till gråten...som saknar sin storebror så väldigt mycket just nu...
När jag ser bildena framför mig så hör jag Anthonys röst inom mig när han säger "Det är min lillebror"...En fras han ofta sade när Leo ville hänga med Anthony och hans kompisar....
Jag vet inte om bristen på näring de senaste dagarna, som en följd av magsjukan gör att jag mår ännu sämre,Jag har vart hemma från jobbet, hunnit tänka mer...Kanske är det så...Jag är bara så ledsen....Jag saknar Anthony så hemskt mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen....Jag saknar honom varje vaken minut....
♥
Många styrkekramar.
Kramar!! sorgliga bilder men ändå vackra <3
Fint skrivet och fina bilder. Ge Leo en jättekram så styr vi upp den där fikan framöver!
Nej, vart ska man ta vägen!!?? Det är så det känns varje gång verkligheten och den stora sorgen slår till. När jag för en liten stund lyckats tänka andra tankar men brutalt tas tillbaka till de stenhårda väggarna runt mig, som jag aldrig kommer att ta mig igenom så länge jag lever. Vart ska jag ta vägen!!?? Hur jag än vänder och vrider... så kvarstår faktumet att jag förlorat min allra käraste son. Och det finns INGENTING jag kan göra åt det...
Lilla Maria,hopas din dumma sjuka är lite bättre,man blir ju så sänkt nu för tiden när man blir sjuk....tiden går men sorgen finns hos oss hela tiden,saknaden och kärleken till våra goa killar.Tänkt mycket på dig och Leo...VI SES SNART
Tusen kramar från Madde till er.
Visst är det jobbigt nu i novembermörkret.Leo har naturligtvis en enorm saknad efter Anthony.Han är ju ensam kvar.Linus och Robin har ju varandra,dom kan ju messa,mejla eller ringa när det är tungt.Känner så med er för jag vet hur jobbigt det är....denna enorma saknad,så svår att hantera i bland.Då är det skönt att ha människor med empati hos sig.Är just nu väldigt nere...men det ska väl bli lite bättre hoppas jag.Ge varandra en kram från Leif och mej.Kia
Fina bilder!! Stor styrkekram till er båda från Fam. T.
