Tack...

2010-09-12 / 19:28:46

Kommentar på http://anglamammaforever.blogg.se/2010/june/sanningen.html

Att se den där bilden... det är så hjärtskärande. Tårarna rinner även på mig för den smärtan du känner... jag förstår inte ens att du kan leva med den. Du är så jäkla stark! Du har Leo, men det är inte så lätt att leva med en förkrossad unge heller. Men du orkar, och fan vad jag ser upp till dig för det.
Det enda jag kan säga dig, det är att du har en precis lika fin son som Anthony. Om smärtan tar kål på dig, krama om din fina lilla grabb. Han finns. Anthony följer varje steg du tar, räknar alla tårar du fäller och längtar efter att få se ett äkta leende hos sin vackra mamma. Det har gått några månader sen du skrev det där inlägget, men jag säger det här ändå; Ta den tid du behöver. Gråt så mycket du vill. Du kommer aldrig bli helt läkt igen. Gå vidare är fel ord, men... försök rycka upp dig när du känner att tiden är inne.

Det känns som om mitt hjärta snart sprängs. Jag vill inte att någon ska få uppleva det du just nu upplever. Jag borde inte läsa såna här bloggar för jag känner med er alldeles för mycket. Det känns på allvar som om jag själv förlorat nåt som betyder så sjukt mycket. Jag ger dig all min värme och kärlek och önskar så mycket att du finner frid igen.

Glöm aldrig, aldrig att din Anthony vakar över dig. Och att din Leo alltid kommer ta emot din kram och dina pussar. För du verkar vara en av de finaste mammorna man kan ha.

Önskar jag kunde ta ifrån dig ditt lidande och fylla dig med det som får dig att ta dig vidare.

Som sagt, all värme och kärlek. Kommer tänka på er varje dag och hoppas att ni äntligen får frid

R.I.P fina Anthony, du har tur som har en sån fantastisk mamma <3



Dessa ord är skrivna av någon som precis blivit tonåring, att det ryms så mycket medvetenhet och framförallt medmänsklighet i en så ung människa visar att det finns något gott i livet ändå. Tack Jessica....

Kommentarer!
Postat av: gertie

Härligt med sådana kommentarer. Kitty var tonåring. Det var några av hennes kompisar som aldrig gav upp. De var med och stöttade från början till slut. Jag ser på facebook hur dom fortfarande kämpar mot cancern genom bland annat att tända ljus och lägga ut bilder på Kitty och berätta om sin saknad. Tonåringar har mycket känslor. De kämpar med sin saknad efter Kitty på sitt sätt. En sa att hon ska aldrig ska ta bort Kittys mobilnummer från hennes telefon. En annan ska tatuera in hennes namn. Så visst finns det något gott här i livet ändå. Kram

Kommenterat - 2010-09-13 / 11:31:02  | URL - http://kittyhansens.blogg.se/
Postat av: Hannas pappa

Man kan nog med fog hävda att vi människor mognar olika tidigt...Kan bara gå till mig själv vid samma ålder...hmm...Rörande.

En sekund i taget, Maria.

"Massmis med"

Niklas

Kommenterat - 2010-09-13 / 14:18:38  | URL - http://hannagull.wordpress.com
Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: