Jag befinner mig här...
Jag kan inte hålla mig ovanför vattenytan, det känns som jag drunknar, jag vet inte vart jag ska ta vägen med min sorg, med mina tårar, med min saknad...Detta fungerar inte....inte just nu....
♥
Jag är så ledsen för din skull Maria. Kram.
Älskade fina du.. Jag vet nte vad jag ska säga..
Vill bara komma, ge dig en lång, varm kram, pilla dig i huvudet, låta dig gråta till sömns..
Finnas där för dig. Finnas där för Leo.
Kan inte vara lätt för honom heller, sörja sin bror och samtidigt se din sorg.
Önskar bara jag kunde ta er i min famn och ge er en kram
Jag kan tänka mig hur du har det. Ensamstående med ett barn som du sörjer, samtidigt som du måste stå på benen för Leos skull. Jag var ensam med Kitty i 9 år och vet hur mycket man måste klara själv för att livet ska fungera. Det fanns inte någon egentid när jag kunde tänka på mig själv. Det blev lite ändring när vi skaffade hund. Då, precis som nu använde jag tiden när jag var ute med hunden till att tänka, gråta och skrika om det behövdes.
Pressen från försäkringskassan om att man ska klara av att jobba hänger alltid över en. Tänk om de bara kunde acceptera att man inte mår bra. Och att det ska krångla med din avbytartjänst är bara inte klokt. Varför ska det vara så svårt att hjälpa någon som behöver hjälp. Det hade varit mycket lättare för dig om dom hade varit hjälpsamma. Dom har sina riktlinjer från regeringen som måste följas. Hur fyrkantig får man vara? Lite rundare och mjukare tankesätt hade varit till att föredra.
När jag gick min utbildning till USK fick jag lära mig att vara lyhörd och se till att patientens önskningar blev uppfyllda var viktigt. Patienten var viktigast. Nu när det är vi som behöver hlälp så är allt ändrat. Tänk om dom kunde säga - hur kan vi hjälpa dig för att du ska må bra? kramar
Maria, det är första gången jag skriver i din blogg men har läst ganska länge dina inlägg.Vi förlorade vår son för 4 1/2 år sedan i Leukemi (Emanuel heter han) och du skrev så fint i vår gästbok för ett tag sedan.
Jag förstår precis hur du känner dvs att du drunknar i din sorg samtidigt som du måste hålla dig ovanför vattenytan för ditt andra barn och även för dig själv. Du är stark det känner jag. Sänder många långa o varma styrkekramar till dig
Du är enastående Maria, den starkaste och bästa Maria som finns <3
önskar jag kunde göra något, så ni får tillbaka er Anthony. puss Linda
Åh vad det måste göra ont. Fasiken vad det känns orättvist. Massa kramar till dig!!
