Överlever, men lever inte...
"Firat" min första födelsedag utan Anthony, den 16 november, vi åt ingen tårta den dagen hemma, jag och Leo myste tillsammans i soffan istället...Känt mig sänkt ett bra tag nu, ibland känns det som om det blir svårare och svårare, ju mer tiden går, det känns som om avståndet blir större och större och det gör förbannat ont....
På min födelsedag fick jag lotter av fina familjen T, den där miljonvinsten uteblev som vanligt...Men det jag allra helst önskar mig kan ingen ge mig....Tack så mycket för presenten, tack för att ni är ni...
Fick också ett så himla fint änglaspel, änglarna som snurrade runt var sådana där bokmärkesänglar man hade som liten, och till det fick jag fina tulpaner...Tack...
Och på posten kom ett underbart halsband, på det står "Älskade barn, Anthony och Leo", tack så mycket Linda....
För någon vecka sedan kom även ett armband som jag beställde från en tjej på nätet, love it...Ännu en påminnelse om mina fina ungar,på bilden ser ni även silverlänken jag köpte när Anthony gick bort, han har en likadan runt sin handled, jag tar aldrig av mig den.... jag saknar Anthony, så himla mycket, kommer det någonsin att kännas lättare?
♥
Kära du. Jag vet inte om det kommer kännas lättare. Jag vet faktiskt inte. Men åh, vad jag hoppas.
Stort tack för den goda tårtan, den och ditt sällskap gjorde en vanlig tisdag lite roligare!
Kram!!
Hej Vännen, hoppas du hade en fin födelsedag "trots allt"
Kul att du tyckte om halsbandet, tycker själv att det är så fint.
kram på er<3
Usch ja... det får man verkligen hoppas att det kommer att göra... men hur sjutton då. Det måste vara förfärligt nu när julen kommer också antar jag..? Massor av kramar till dig...
Grattis <3 Kram
Älskade Maria, tänker på dig, Kram
Grattis i efterskott Maria!
Vilka fina smycken som jag förstår betyder mycket.
Ja.....Anthony fattas.... Det finns inte tillräckliga ord för det.
Varma tankar!
Grattis i efterskott. Om önskningar kunde gå i uppfyllelse... Många styrkekramar.
Grattis Maria! Kramar
Grattis Maria lite i efterskott!Saknaden är olidlig och vi kommer att ha dessa jobbiga stunder till och från.Nu när juletider närmar sig blir det så påtagligt.Någon riktig äkta julglädje blir svår att ta till sig....det är tillåtet att må dåligt.Jag hoppas att du snart kan få känna dej lite piggare,men jag vet.....Kram Kia
Maria,
Vi känner några som tyvärr delar vår överdjävliga erfarenhet. Samtliga vittnar om att det faktiskt "blir lättare" att leva med sorgen. Nu är det i och för sig ca 10 resp 12 år sedan de förlorade sina älskade barn men vad jag erfar har de inte upplevt denna "oerhört tärande" känsla som du (och även jag själv) känner, på ganska länge. Jag vet inte om det är någon tröst. Men vi får ändå försöka ta det till oss.....
Hör av dig när du vill,
"Massmis med"
Niklas
Grattis i efterskott <3 Önskar verkligen att din önskan kunde slå in! Massa kramar!
Samma känslor?
"massmis med"
Niklas
Nej, det undrar jag också...Människan klarar av MYCKET men vissa situationer i en viss tidpunkt bör man kanske försöka avstå från. Men jag förstår samtidigt att du vill...för Leos skull.
"Massmis med"
Niklas
Jag önskar att vi kunde göra något för dig...Vad???
"Massmis med"
Niklas
De säger att "det går aldrig över, men det kommer inte att göra lika ont, så småningom..." de som själva varit med om det här hemska. Ja, så kanske det är...
Jag vet inte...
Min son fattas mig. I sju månader har han fattats mig, och orden räcker inte till för att beskriva hur ont det gör...
Tänker på dig. På er. På Anthony.
Massa kramar..
