Hjärtat mitt....
Var till graven idag igen, som alla dagar, jag längtar hela dagen efter att få åka dit men får ångest av att åka därifrån, känns som jag lämnar dig helt ensam. Jag tänker tankar som att du fryser, varför tog jag på dig dina älskade fotbollskläder istället för att ta på dig ordentligt, som tur är har du Leos mössa på dig, han ville behålla din istället som minne, ni hade ju likadana...Fryser du där nere? Bara tanken att du ligger där nere skrämmer mig...Alla säger att det är bara ditt skal och att du är i himlen, men för mig är det ju du som ligger i kistan. Jag får sådan ångest att jag inte får se dig mer, pussa på dig, smörja dina torra läppar, innan begravningen hade jag åtminstonne det...nu har jag inget....Önskar du kunde komma tillbaks och göra mig hel igen...Jag saknar dig.... 
Åh Maria. Dina rader skriker av smärta. Kan inte ens börja föreställa mig hur det känns inom dig, det gör så ont så ont. Krama lilla L, världens goaste "fångvaktare", från mig en extra gång ikväll. Tycker om er.
Maria, jag läser din blogg så fort du skriver......
Vilken otrolig smärta det måste vara att förlora ett barn. Det gör ont att bara tänka på det.
Jag tycke du är otrolig som orkar skriva allt.....om din sorg, din smärta, din saknad........
Ge Leo en kram från oss.
Kram
Eva (Teds mamma)
Maria
Förstår att smärtan är svår.
Hoppas du har någon famn att krya in i då och då.
att få skriva måste vara sköntför dig när det är svårt att prata om denna jobbiga dumma sorg.
Abrazo
Började från början med din blogg och nu, jag gråter som aldrig förr..
Det smärtar att läsa..
