Änglamammaforever

....för hur ska jag kunna beskriva det? Det var bara 3 veckor sedan mitt hjärta lämnade oss, älskade fina Anthony...Så självklart mår jag inte bra, framför mig gapar en avgrund och jag står där och vippar på kanten. Inom mig är det som en orkan, kan aldrig känna något lugn. Hjärtat klappar emellanåt så hårt att det känns som det sitter utanför kroppen. Hjärnan hänger vissa dagar inte med, jag har svårt att minnas vilka som vart här, minns jag det så minns jag inte när. Men jag vill tacka mina vänner och nära/kära som ställer upp...Jag är jättetacksam även om jag inte alltid har orken att vara trevlig nog att tacka. Vad jag är mest tacksam för är att ni som bryr er hjälper Leo så mycket så att det blir så vanligt som möjligt. Även om man nu även kan börja märka
att Leo är lite ur balans


Begravningen närmar sig och jag känner mig mycket stressad inför den dagen, kommer det kännas som en lättnad eller kommer jag tappa fotfästet där vi avgrunden? Känner mig så ledsen, så ledsen....Jag saknar mitt förstfödda barn, tänk att få lära känna honom i så många år och sen rycks han bara bort, det är så fruktansvärt.
Dagen innan spelade han handboll med några i klassen, han hade så roligt och jag är glad att jag och Leo följde med trots att Anthony tyckte att det var mindre viktigt...Han var riktigt grym i handboll och jag skulle dagen efter kolla upp möjligheterna till att börja spela för Bk Heid, där jag själv som ung spelade. De åkte ut precis innan final och Anthony ville vara kvar för att se det sista. Som kvällsmat hemma önskade han sig leverpastejmacka med gurka, så det gick jag och Leo och inhandlade. Anthonys kommentar efter uppäten macka var "Mmm, vad gott det var mamma, detta vill jag ha till frukost". Nu blev det inte så, och det är så sorgligt. På söndagen skulle vi har vår alldeles egna dag som vi har en gång i månaden, då han får ha mig alldeles för sig själv utan att behöva bråka om uppmärksamheten med lillebror. Vi skulle gått och sett Farsan på bio, men nu blev det inte så heller...

Längre fram så ska vi på fredagar börja införa tacos som mat, dels för att fredag var hans favvodag, dels för att han älskade tacos. Då kommer vi tända ljus och tänka på honom lite extra....

Fy vad jag saknar honom nu när jag skriver detta...känns verkligen som det fattas någon...och det gör det ju....

Mamma älskar dig-nu får du bo inom mig igen precis som du gjorde innan du kom till denna orättvisa värld....