Det är soligt, men vad är fint med denna dag egentligen?
Det blir verkligen inte bättre, det blir inte lättare för varje dag som går, det blir svårare och det blir tyngre...Igår på väg till kyrkogården tog vi vägen om majvallen med 11:ans spårvagn..Jag tänkte mig inte för, det är ju fotbollsskola där nu, luften gick ur mig och Leo märkte direkt att jag blev förändrad. Du skulle ju vart med där, varför blev det på detta viset? Varför är livet så orättvist?
Häromdagen fick jag ett mail från en av dina fröknar, hon berättade om ett fint minne som hon bar i hjärtat, som utspelade sig veckorna innan du lämnade oss. Så sorgligt det var att läsa, men samtidigt fint. Men jag vill ju inte att alla ska ha bara minnen kvar av dig, jag vill att alla ska ha möjlighet att få lära känna dig...
I dagarna fick jag också ett brev från din klassföreståndare, i brevet berättade hon att hon valt att använda de gamla klasslistorna, där ditt namn också står med Anthony, för du fattas ju alla...Tack, jag blir så tacksam, rörd men det gör också så himla ont.
Idag när jag hämtade Leo så fick jag foton som hade funnits på ditt fritids, foton där du är i slottsskogen tillsammans med kompisar. Du står och äter din medhavda matsäck som jag gjort iordning på morgonen, runt er är det massor av snö, det var någon av de alla dagar som det var så himla mycket snö och hela sverige blev lamslaget...
Jag vill kunna packa din matsäck igen, detta är inte rätt, det är så himla fel...Vad jag önskar att du kunde komma tillbaks till mig....
Jag saknar dig oerhört....
♥
Usch...massa minnen men ingen Anthony.
Kommer aldrig kunna förstå, mer än att jag kan förstå att det måste vara det mest fruktansvärda en förälder kan tvingas gå igenom.
Stor kram
